saandrajohanssoon

Jag förstår  mig inte på dig ibland.
Det är dig jag ska se upp till. Du ska vara min förebild, du ska visa mig hur man ska bete sig. Men så som du beter dig mot mig, kommer jag aldrig att bete mig mot någon.
När jag var liten såg jag alltid upp till dig. Jag lyssnade på dig, jag ville vara som díg. Men nu när du säger vad jag får göra och inte göra. Så skrattar jag mest för mig själv. Jag har förlorat repekten för dig, helt.
Och det är ingens fel mer än ditt.
Hur kul är det att få skit varenda dag? Det var längesen jag fick höra något bra och positivt från dig. Finns det inget positivt med mig? Du verkar i alla fall inte tycka det.
Jag mår dåligt över att behöva ha det såhär. Ibland har jag till och med funderat på att flytta hemifrån. Bara för att få slippa dig.
När du jobbade som mest, så var du borta rätt länge och ofta. Du kunde vara borta i tre dagar, komma hem och vara hemma en - två dagar, sen åka iväg en vecka igen. Och om jag ska vara ärlig så njöt jag då. Det var så skönt här hemma utan dig. Jag behövde inte ta någon skit. Helt underbart.
Sen när du vart hemma mer och mer, så först led jag, jag undrade hur det skulle funka. Men sen verkade allt bli bättre och bättre.
Vi kom mer och mer överens, men nu har allt vänt igen. Det pekar bara neråt.

Jag vill inte ha det såhär. Varför måste du göra såhär? Jag vet, du bryr dig bara om mig. Men du visar det helt fel! Jag mår inte bättre när du skäller på mig, jag mår bara sämre.

Jag vill också komma upp på  morgonen och mötas av att du ler mot mig och ger mig en kram.
Är det för mycket att be om?


/

sj. ♥